Du sitter med pennan i handen, dina sista ord till mänskligheten hänger kvar i ditt bröst som ett eko, och när du lyssnade till meddelandet kändes det som om hela jorden höll andan tillsammans med dig.

”Hur är det möjligt?” viskar du, egentligen till dig själv, men Isadora står där, hennes ögon speglar något som du inte riktigt kan förklara.

”Jag var ju nyss på torget… sen i min egen säng… och nu är jag här?”

"Vad är ens på riktigt?"

Isadora ler milt, men du känner att något ligger dolt bakom hennes leende. Hon svarar genom att lyfta sin hand, hon pekar runt er. Träden pulserar nästan, som om trädgården andas. ”Det här är inte samma värld, som den du kom från” säger hon till slut, hennes röst bär både sorg och självklarhet. ”Du har redan klivit över tröskeln.”

Då händer det. Den söta, tunga doften smyger sig in i dina näsborrar. Först svagt, sedan obevekligt. Änglatrumpeternas doft är så förförisk, och omöjlig att undvika. Isadora ser vad som händer, men till din förvåning gör hon inget för att stoppa det.

Ditt huvud börjar kännas lätt, världen skiftar i kanterna. Du blinkar till och ser hur Isadoras ansikte börjar skifta skepnad. 

Doften är överallt nu. Den pressar sig in i dig, söt och tung, giftig och ljuv - på samma gång. Om ditt sinne var en skog, så börjar den fyllas med tjock dimma. 

Isadoras ansikte är inte längre hennes. Det har förvridits, förlängts, käkarna blottar vassa huggtänder, ögonen brinner av omänsklighet.

Paniken skjuter genom dig som iskalla pilar.

”Nej…” viskar du och skakar på huvudet. En ånger som sliter i bröstet. Du vill ta tillbaka allt - brevet, nyfikenheten, alla de steg som fört dig hit.

Hjärtat bultar vilt, benen tar över innan tanken hinner ifatt. Du börjar springa. För ditt liv springer du förbi änglatrumpeterna, i riktningen av brunnen.

Dina fingrar famlar i väskan, drar upp gåvan du fick från Oraklet. Du håller den hårt. Med ostadiga ben når du äntligen brunnen. Och i samma ögonblick som du lyfter handen för att kasta ner flaskan, sviker marken under dig.

Ett ögonblick av viktlöshet.

Sedan faller du.

Och faller.

Och faller.

Och faller.

Luften rycks ur dina lungor. Mörkret öppnar sig som ett gap under dig. Du vill skrika, men din röst löses upp i vinden. När du till sist slår i vattenytan är det som att krossas mot en silvrig spegel. 

Det kalla, levande vattnet omsluter dig, pressar mot bröstkorgen, in i lungorna. Du försöker kämpande hålla dig ovanför ytan, men osynliga händer griper tag om dina fötter, de drar i dig trots ditt motstånd. Du sjunker djupare nu, ditt huvud under vattenytan, fler än två händer greppar om dina ben och för dig ner i det kalla mörkret.

Du försöker slå dig fri, men kraften att göra motstånd lämnar dig snabbt. Kampen blir till stillhet. En tår pressas fram och löses upp med brunn-vattnet.

Lungorna gör ett sista försök, sedan släpper de taget. Du låter de långa fingrarna som slingrar kring dina vader och ben dra dig ner i djupet. Du gör inget motstånd när vattnet nu strömmar in.

Ett sista ryck, sen slår ditt hjärta sitt sista slag och du drunknar i det kvick-silvriga brunnvattnet.